Kolumni

Koskettaako taide?

Miksi puhua taiteen kosketuksesta, kun taide pakenee tiedollista hallintaa ja tekemisen tahtoa?
Teksti:
Miika Luoto Käännös: Leif Pietilä

Kosketuksessa kosketuksi tuleminen edeltää sitä mikä koskettaa. Niin kuin haava sormessani tai kesätuuli kasvoillani, kosketus on jo tapahtunut ennen kuin ryhdyn toimintaan tai antaudun kohdattavan valtaan. Kosketuksessa tunnen haavoittuvuuteni ja vastaanottavaisuuteni, josta kumpuavat sekä kyky kärsiä että kyky nauttia – ja ehkäpä myös kyky luoda uutta.

Suhde koskettavan ja kosketetun välillä on epäsymmetrinen. Se mikä koskettaa tulee kohdattavaksi vain sen myötä, että vastaan kosketukseen, voimatta koskaan kuroa umpeen etäisyyttä, jolla kosketus edeltää minua. Tämä merkitsee myös, ettei puhe taiteen kosketuksesta voi tarkoittaa välitöntä yhteyttä teoksen tai esityksen tarjoamaan asiaan: välittömältä tuntuva on aina välittynyttä ja yhteys aina katkos.

Tässä katkoksessa vahva, itseriittoinen subjekti särkyy palasiksi ja tekee tilaa hauraalle olemiselle tunnustelun ja hapuilun armoilla. Sen sijaan että olisin itseni tiedostava minä, kosketettuna oleminen merkitsee itseni löytämistä, sitä että tunnen itseni toisen varassa.

Puhe kosketuksesta voi tarkoittaa pelkkää aavistusta tai henkäystä, hädin tuskin huomattavaa läsnäoloa, tai sitten toisessa ääripäässä voimaa tai osumaa, haavoittavaa tai jopa kuolettavaa vaikutusta: touché! Mutta olipa kosketus hellä tai väkivaltainen, se on aina juuri tietynlainen. Siksi kosketus on taiteesta puhuttaessa otteen, herkkyyden ja tyylin synonyymi.

Voisimmeko ajatella, että taiteen tekniikat ovat kosketuksen tekniikoita, aina erilaisia ja samalla juuri tietynlaisia katkoksia maailman merkityksellisyydessä? Ne eivät palvele paremman ja kauniimman todellisuuden rakentamista eivätkä kulttuurista merkitystuotantoa, vaan altistavat sille mitä koskettaminen on: maailman mielen avaus.

Koskettava jää samalla vieraaksi, se ylittää omien mahdollisuuksieni piirin. Voisiko tästä löytyä taiteen eettinen elementti, se mikä asettaa minulle vaatimuksen ja velvoittaa minua riippumatta siitä, mitä tahdon tai haluan? Kyse ei ole moraalisäännöistä tai ihanteista, joita taiteilija tahtoo ilmaista tai yleisö reaktioissaan vaalia, vaan suhteesta koskemattomaan. Koskematonta ei ole se mitä en saa koskea tai kykene koskemaan, vaan se mikä kosketuksessa itsessään vetäytyy kosketukselta ja näin avaa etäisyyden ja kunnioituksen tilan.

Täytyykö taiteen koskettaa? Vaatimus muistuttaa, ettei taideteos merkitse mitään – kanna tai ilmaise tiettyä merkitystä – ja että juuri siksi merkitys itse on siinä pelissä. Taidetta on vain sillä ehdolla, että se väistää kulttuurista vaatimusta olla ymmärrettävää ja tarkoittaa jotakin.

Koskettaako taide? Kysymys muistuttaa, että taide pakenee tiedollista hallintaa ja tekemisen tahtoa. Kosketus ei ole ennakoitavissa eikä säilytettävissä, ja siihen nähden hallinta ja tahto tulevat aina joko liian aikaisin tai liian myöhään. Jäljelle jää vastaanottavaisuus, joka ei ole passiivisuutta vaan kykyä tuntea ja kärsiä, kykyä vastata kosketukselle.

Miika Luoto on estetiikan ja filosofian tutkija sekä suomentaja. Hän opettaa muun muassa Teatterikorkeakoulussa.

Berör konsten?

När man blir berörd, kommer det som berör före det att bli berörd. Som ett sår i mitt finger eller sommarvinden mot mitt ansikte har beröringen redan skett innan jag börjar handa eller överlämnar mig åt det som jag möter. I beröringen känner jag min sårbarhet och min mottaglighet som är källan till både förmågan att lida och förmågan att njuta – och kanske även till förmågan att skapa nytt.

Förhållandet mellan den som berör och den som blir berörd är osymmetrisk. Det som berör blir mött endast genom att jag svarar på beröringen utan att någonsin kunna ta steget över det avstånd med vilket beröringen föregår mig. Detta innebär också att man med konstens beröring inte kan avse en omedelbar förbindelse med det som ett konstverk eller en föreställning handlar om. Det som känns direkt är alltid förmedlat, och en förbindelse är alltid ett avbrott.

I detta avbrott splittras det starka, självtillräckliga subjektet och lämnar plats för en skör existens som är underkastad trevandet och famlandet efter något. I stället för att vara ett jag som är medvetet om sig själv, innebär det att bli berörd att jag finner mig själv, att jag känner mig själv i beroendet av en annan.

Att prata om beröring kan avse enbart en aning eller en lätt fläkt, närvaro som nätt och jämnt kan förnimmas. Vid den andra ytterligheten kan det avse en kraft eller en träff, och en sårande eller till och med dödlig effekt: touché! Men oavsett om beröringen är öm eller våldsam har den alltid en bestämd karaktär. Därför är beröring, då man talar om konst, synonymt med grepp, ömhet och stil.

Är det möjligt att tänka sig att de olika teknikerna som används för att skapa konst är tekniker för att beröra, alltid olika, alltid av en viss karaktär, och att de samtidigt är avbrott i världens betydelsefullhet? De betjänar inte byggandet av en bättre och vackrare verklighet eller den kulturella produktionen av betydelser, utan exponerar för det som beröring är: att öppna världens mening.

Det som berör förblir samtidigt främmande, det överskrider mina egna möjligheter. Är det möjligt att i detta hitta konstens etiska element? Det som ställer ett krav på mig och är förpliktande för mig oberoende av vad jag vill eller önskar?

Det är inte fråga om moralregler eller ideal som konstnären vill ge uttryck för eller som publiken vill slå vakt om i sina reaktioner, utan om en relation med det orörda. Det orörda är inte det som det inte är tillåtet att beröra eller det som jag inte förmår beröra, utan det som i beröringen drar sig undan för beröringen och som genom detta öppnar ett rum av avstånd och respekt.

Måste konsten beröra? Kravet påminner om att konstverket inte betyder något – det bär eller uttrycker ingen bestämd betydelse – och att betydelsen just därför finns i själva spelet. Konst finns till endast på villkor att det väjer för det kulturella kravet att vara möjligt att förstå och betyda något.

Berör konsten? Frågan påminner om att konst flyr kunskapsmässig kontroll och viljan att handla. En beröring kan inte förutspås eller bevaras, och med tanke på detta kommer kontrollen och viljan alltid alltför tidigt eller alltför sent. Kvar blir mottagligheten som inte är passivitet utan förmåga att känna och lida, förmåga att besvara beröringen.

Miika Luoto är forskare i estetik och filosofi och översättare till finska. Han undervisar bland annat i Teaterhögskolan.

Kommentoi