Kolumni

Att välja att vara subjekt

Teksti:
Sonja Ahlfors

Joanna och jag har en pågående och ­aldrig avslutad diskussion som handlar om huruvida vi känner oss som subjekt eller objekt då vi står på scenen. Joanna säger att hon känner sej som ett subjekt eftersom det är hon som definierar vad som sker på scenen: Hon bestämmer vad hon säger och vad hon gör där. Jag känner mej som ett objekt eftersom jag upplever att jag är helt och hållet definierad av andras blickar, av dem som tittar på mej.

Om jag drar mitt eget resonemang till sin spets så menar jag att det är något oåterkalleligt objektifierande i att som kvinna stå på en scen och låta sej bli beskådad eftersom arenan, teatern, i sig är hierarkisk och patriarkal. (Med ”teatern” menar jag här teatertraditionen och med ”patriarkal” menar jag att det finns en könsmaktsordning.) Det att jag överhuvudtaget är skådespelare spelar dessa strukturer i händerna eftersom jag tillåter andras (normstyrda?) blickar att definiera mej. Mest förljuget blir det om jag påstår att det är något ”feministiskt” jag gör, eftersom inget som sker på patriarkatets arena någonsin på riktigt kan vara feministiskt och normbrytande.

Det här resonemanget är ju lite problematiskt för mej som är skådespelare och konstnärlig ledare för en feministisk och norm­kritisk teatergrupp.

Så vad göra åt detta? Hittills har det inte varit ett reelt alternativ att sluta skapa konst, även om jag flörtar med tanken då och då. Men på riktigt vill jag inte sluta skapa. Jag vill skapa under omständigheter där processerna är njutningsfulla och kreativa (och med det menar jag inte att de inte också skulle vara utmanande, svåra, krävande etc.) Hur kan en då omstörta eller omförhandla villkoren för vad teater kan och får vara då det så ofta känns som om hela fundamentet i teatertraditionen går hand i hand med gamla maktstrukturer och hierarkiska arbetssätt? Ett sätt är, att helt enkelt välja att vara subjekt, kräva att vara subjekt, något jag tolkar att Joanna menar att hon gör. Hur kan en då välja/kräva att vara subjekt? I Blaue Frau har vi jobbat främst ut­gående från två olika strategier.

Strategi 1 är att skapa ”safe spaces” dvs att jobba i rum där arbetssättet är uttalat, där varje person får sin plats, där en definierar sej själv och där kommunikationen är rak.

Strategi 2 är att i konstnärliga val alltid ifrågasätta och diskutera både aktörens och publikens roll. Att inte utgå ifrån att den ena parten är på teatern för att beskåda och den andra är där för att beskådas, utan att på riktigt undersöka och ifrågasätta var historien berättas, var dilemmat uppstår och vem som är protagonist och vem som är antagonist.

Jag hävdar fortfarande, efter 12 år av kollektivt skapande i frigrupp, att jag inte bara känner mej, utan att jag också är ett objekt på scenen. Men det att jag kan få diskutera det, att jag kan få utmana tanken, att jag kan hitta strategier för att problematisera och omförhandla min position som objekt, gör att jag nuförtiden ibland glömmer bort att känna mej som ett sådant.

Sonja Ahlfors är tillsammans med Joanna Wingren konstnärlig ledare och skådespelare i Blaue Frau.
www.blauefrau.com

Kommentoi